Efter att ha gett flera försök att prata gav jag upp, Tom fick gärna stå där hur länge han ville, han skulle ändå inte få komma in, så varför bry sig om att svara? Knackningarna fortsatte, och började snart göra mig riktigt irriterad.
”Stick! Jag vill vara ifred!” skrek jag tillslut med en ursinnig röst.
”Bill? Snälla, släpp in mig! Vad är det som har hänt, är något på tok?” Toms röst var orolig, och jag gillade inte att höra på när han var orolig. Jag försökte igen, tog några djupa andetag och sa med lugn röst:
”Tom, det är okej, jag vill bara vara ifred, jag mår bra, det är inget fel”, Min röst lät så falsk som det bara kunde gå. Och jag förstod direkt att Tom inte skulle köpa det. Men efter ett tag kunde jag höra steg som försvann bort från dörren, och drog sedan en suck av lättnad när jag förstod att han hade gått. Jag ville inte göra Tom orolig, även om jag visste att det var det ända jag gjorde. Tom hade alltid varit lite, överbeskyddande, i skolan fanns det oftast folk som gick på oss, då var Tom den ända som vågade säga emot och stå på sig. Det slutade nästan alltid med en fight, mest var det pågrund av mig, han skulle alltid skydda mig, och då slutade det oftast illa. Jag ställde mig upp på vingliga ben och snubblade fram till tvättstället. Jag kollade mig i spegeln. Förut såg jag bra ut, nu såg jag förskräcklig ut, blåmärken fulla ansiktet, sprucken läpp, blodig, ja, allt möjligt. Jag ville inte se på mig själv, samtidigt som jag inte kunde ta blicken från min  

spegelbild. ’Titta vad du har låtit honom göra mot dig’ Sedan skakade jag på huvudet, jag hade stått ut i ett år, jag kunde väl stå ut ett till då, jag skulle inte börja klaga inte nu. Jag ville inte inse vad Filip faktiskt höll på med. Även om ordet fortsatte att ploppa upp i huvudet ville jag inte lyssna. Han misshandlade mig, han kunde göra riktigt grova saker också, men sen nästa dag var som allting glömt, han var go och glad, log ett av sina sötaste leenden. Och sen när kvällen kom, gjorde han samma sak igen, och sen när de sågs nästa dag, betedde han sig som om ingenting hade hänt. Det var nästan som om han var två olika personer. Två olika personer, i en kropp, och det var bara en person som jag ville vara tillsammans med, men för att vara det var jag tvungen att stå ut med den andra också! Jag bet mig i underläppen. Hur kunde man känna på det här sättet? Hur kunde man älska en person lika mycket som man hatade honom? Kärlek och hat, två sidor på samma mynt. Jag satte på kranen och började skölja av ansiktet, när jag insåg att jag inte bara behövde tvätta ansiktet, utan hela mig. Jag slet av mig de blodiga kläderna och ställde mig under en brännande het vattenstråle. Efter att ha duschat gick jag direkt och la mig. Nästan med en gång somnade jag, och drömde flera mardrömmar, om den personen som jag inte var riktigt säker på om jag skulle stanna hos, eller lämna.